Kategorier
Okategoriserade

Novell

snart begravas jag och min EX och prästen som skulle läsa hymen är de enda ändå närvarande.

vilket förvånade prästen.

varför de sargande är det inte med?

– ingen sorger honom.

svarade min ex. för han var alltid ensam och ingen känner honom.

prästen sneglade på min ex i smyg . sedan slog han upp bibeln och läste ur den:

” ingen rättfärdiga finns.

icke en enda

ingen förståndig finns.

ingen finns som söker Gud!

nej, alla hava de blivit odugliga.

ingen finns som gör vad gott är.

det finns ingen ändå.

deras mun är full av förbannelse och bitterhet.

deras fötter är snarra, när de gäller att utgjuta blod.

förödelsen och elände är på deras vågar,

och fridens väg känna de icke.

Gud fruktan är icke för deras ögon .

Han slog igen bibel. Han gick långsamt och kallt sin väg. kvar stor kistan intill min ex som var på väg att lämna plasten.

Hon betraktade vägen som prästen försvann i.

jag hade besjungit min sång men eftersom jag tystnades för alltid, fick jag aldrig veta om den trycktes eller ej?

Och nu när jag ej längre hör till er, vill jag läsa högt:

två miljoner och sextusen tjugosju TM har gått förlorad utsikt av Niagara vattenfall

vattens fotspår och ett sval sinn.

De reste fäder som vi skulle göra tillsammans från Indien till Gummas.

Brist av eftertanke över tre hundra tjugofyra fullmåne.

På spaning efter Picassos skapandesätt och begynnelse för gigantiska mästerverk.

En fullmåne tänkte jag:

den helga anden på kors, vad tänkte han då?

Och ändå skulle han återvända!

Trehundra tjugofyra fullmåne:

Drömmar förstenades, utsikt över en ljus stad med frånvaro av neonlampor, oskrivna mästerverk, att besjunga min dikt som nu är svepts i glömska.

skall minnet svika nu igen?

nej, jag påminns om sommarnattens promenad, under månsken och handen instoppad i fickan och min skugga intill mig.

längtan efter sommar men alltid förundrad varför nämns inte vinter i sommar?

i två miljoner och sex tusen tjugosju TM hörde jag tiden slå, och bara en enda gång har jag förlorade mig i en enda sekund som kort därefter upphörde för alltid.

men förförsyndels har jag aldrig gått miste om. när barnen hade förirrat vägen och jag teg.

Blod täckte arena och därefter kom tystnaden på min befattning, länge betraktar jag från trassen…

Kort efter samlade röster om döden: häng honom!

Jag skrev: leva folkets kamp men själ deltog aldrig i en.

två miljoner och sex tusen tjugosju TM har jag försynta mig i två miljoner och sex tusen tjugosju TM. när jag stirrade på oskuld nunnor med nakna bröst, när jag älskade, när jag förbannade Bodda, kallade Zarathustra för idiot, kvinnor för horor, därefter själ jag svek och skrattade högt, gröt skyldig och iland teg jag.

Idag är knäböjde jag inför Gud och bad om förlåtelse i vetskap om att allt detta är en lögn.

En dag fördärvade jag ett liv: Gubben vänta på sin medicin och han dog.

En annan dag förförde jag en glömsk eldsjäl tant med bara Gud i tanke som ropade efter frälsaren. Jag är Gud! sade jag. och i ett förblev hon kristen.

Jag försyndat mig även nu efter min bekännelse och jag nu när jag minns den tiden som har gått förlorade frågor jag världen: om jag inte hade försyndat mig och hade lyckats erövra allt, skulle jag åter igen förefall mig att någonting är ogjort? ja, att glömde begrav min dikt med mig och döden fattade mina händer innan jag fick tacka jorden.

Öde
omslag av Budda.1. den kreativ för att sjunga i ro till fred

Av Isak Najmeddin

Född 5e juni 1963 i Iran men jag blev inte gammal där och kunde inte vara ung heller. Exil, på flykt att lära sig agera och få veta livet existera än och älska oavsett vart befinner man

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s